SUPERLOCAL 2020
Satellite exhibitions in artist-run initiatives in Stockholm
3–6 September
SUPERLOCAL 2020
Satellite exhibitions in artist-run initiatives in Stockholm
3–6 September

Fabricerat, fake, verklighet, sanning..

Virginia Woolfs verklighet; när det lokala blir globalt.

Text av Anna Ekros 

Fabricerat, fake, verklighet, sanning, vad är dessa begrepp vi slänger oss med och vilken värdering lägger vi i dem? Själv misstar jag orden rätt och bra för sant och verkligt gång på gång. Samtidigt vet jag med mig att jag om livet inget visste utan uppdiktad och fabricerad fiktion. Så många livsöden jag läst mig till att förstå, så många känslor jag aldrig haft som blivit mina på museer, gallerier och konsthallar, så många textrader till gitarrplink och elektroniskt surr som förkroppsligat det främmande som jag kunnat göra till mitt. En avatar av det lokala som genom konsten blir globalt och möjliggör empati och tacksamhet. Hur kan då fake och fiktion vara negativt? För att förstå vad som för mig är fabricerat behöver jag kanske förstå vad jag menar med begreppet verklighet. 

Jag läser en artikel i DN en morgon i juli. Under våren 2020 har Virginia Woolfs essä Ett eget rum känts mer aktuell än på länge, skriver Sandra Stiskalo (18/7 2020). Stiskalos text består dels av ett innehållsreferat, att essän handlar om vad en kvinna behöver för materiella medel för att kunna skriva romaner, och dels av en intervju med poeten Jenny Tundal. Tundal lyfter fram tanken att det egna rummet i essäns titel kan tolkas som en sinnesstämning av koncentrerat betraktande som inte blir sönderdelat av omständigheter utanför jaget. Stiskalo tar sedan en vändning i sin text, där hon säger sig se en självmotsägelse i Ett eget rum. Journalisten avslutar därmed med en tes om Woolfs omfamning av påminnelser om verklighetens existens i detta egna rum av försjunkenhet och koncentration. Jag märker att jag upplever Stiskalos vändning till distraktionens fördel som ett försök till tröst på bekostnad av Woolfs kontinuerligt föränderliga konceptualisering av begreppet verklighet. Men tröst för vem? För den skribent vars verklighet är att hon arbetat hemifrån under pandemin? Vad var verkligheten för Woolf? Vad är den för Stiskalo? Och vad är verkligheten för dig och mig?

Jag drar mig till minnes tankar från en tids studerande av Woolfs romaner och essäer då The Cambridge Companion var mig ett verkligt sällskap. Jag försökte febrilt att förstå kopplingen mellan Woolfs sätt att skriva och modernt måleri. I citatet från Ett eget rum som innehåller ordet verkligheten och som avslutar Stiskalos text, i ljuset av den inre monologen hos karaktären och målaren Lily Briscoe, tror jag mig skönja att verklighet för Woolf var vad hon kunde se med blotta ögat. Solkatter och speglingar i fönsterrutor som flyter in i de objekt vi förstår som närvarande i vårt synfält i materiell form, blommor som färgfläckar snarare än namngivna och inplacerade i färdiga koncept i en given ordning efter Systema Naturae. Här, finner jag mig tänka, är vi så långt ifrån common sense och konspirationsteorier vi kan komma. 

Sinnets fabricerade sida, vågar jag hävda, var för Woolf å andra sidan konventionen, den brittiska överklassens hierarki, damernas imaginära, men på ett kollektivt och socialt plan högst reella, behov av vacker dukning och tvångsmässig artighet. Denna fiktion, ett fabricerat nät av indelning och konceptuell förståelse av varje företeelse — såsom blommans mättade färgfläck bar ett namn och en prislapp — såg för Woolf ut att dölja den verklighet som ett betraktande öga skulle kunna åtnjuta. Där låg en tunn, av sinnet fabricerad, slöja över ögonen. Woolf slogs med språket för att det skulle passa erfarenheten och subjektet för att denne skulle ställa sig sekundär objektet, på samma sätt som konstnärer och musiker från Cezanne till Cage till Tillmans vänder sitt givna medium ut och in. Allt för att det lokala, den egna erfarenheten av samtiden, ska bli global, något som en annan människa genom konsten kan tillgodogöra sig, utan att uppdiktade premisser för mediet ska stå i vägen för uttrycket. Perception is expression, sa en professor på ett filosofiseminarium en gång för länge sedan, och jag skrev ner tanken i marginalen. Verkligheten för Woolf är i så fall inte, som Stiskalo föreslår, en distraktion som bör omfamnas, utan en grundbult i en skapande människas liv. Inte som i att hon ständigt ska bli störd av den, men som i att hon ska kunna välja själv när och hur hon ska observera den. Och den observationen är i sig en form av uttryck. Ett uttryck som inger en subjektiv chans till frihet av sällan skådat slag.

Åh men buu vilken förlegad modernistisk insikt, kom igen! Well, må hända. Till viss del behöver vi konvention och koncept för att delta i ett samhälle. Vi behöver namnge och kategorisera saker, ta vissa ordningar för sanna för att klara oss i världen. Det är okej att skriva en roman som går att läsa och måla något som är en smula föreställande. Men när går vi för långt? När bostadsrättspriser är det enda samtalsämnet på födelsedagsfesten, barnens framgång på familjefikat och antalet nollor på stegräknaren på lunchrasten? När konsten är en siffra, ett plakat eller en karriär? När vi injicerar desinfektionsmedel och oroar oss för nazister på månen? När spridningen av Covid-19 är en judisk komplott, en muslimsk konspiration eller ett amerikanskt biologiskt vapen? När blir kategoriseringen ett ok snarare än ett hjälpmedel? Kanske kan det finnas en sanning i en förlegad rörelse, som, för att stjäla en metafor från Walter Benjamin, likt murgröna klättrar på en ruin. 

Sanningen i sig, den som då skulle framkallas i ens egna ögon, bortom Woolfs slöja, är dock problematisk som moralisk måttstock. Att som jag blanda ihop ordet rätt och sant är farligt, för det finns människor som försöker ta sanningen i sina händer och slå fast den. I en tid då vi lockas av idel sanningssägare kan bara den som pekar mot en sanning som är i ständigt återuppfinnande av sig själv vara värd att lyssna på. Sanningen är nämligen beroende av nuet.  Behovet av att låsa fast sig vid förhastade slutsatser för att förbise komplexitet är vår tillvaros obehagligaste tendens. Den snabba sanningen är de falska nyheterna. 

Jag ramlar över Filosofiska Rummet i P1, avsnittet Romanen som filosofiskt redskap (24/5 2020) när jag scrollar runt i poddjungeln. Författaren och matematikern Helena Granström refererar till Schopenhauer då hon lägger ut tesen att romanen kan närma sig en filosofisk idé på ett mer omedelbart sätt än den akademiskt skrivna texten. Dock inte som idén i illustrerad version utan som i att författaren har använt romanformen för att själv förstå något för denne obegripligt och att verket därför inte går att summera till en sanning utan att där finns en uppsjö av möjliga sanningar intill outtömlighet. Om vi antar att Helena Granströms tes håller är det den märkliga mänskliga företeelsen konst som har potentialen att tillåta en tillräcklig grad av komplexitet för att presentera en filosofisk idé i sin helhet. Kanske är det alltså bara i konsten som vi på riktigt kan möta de filosofiska frågorna. Dessa som vi så väl behöver i en tid av flertalet för vår civilisation omvälvande fenomen på vår jord. 

“The imagination loses vitality when it ceases to adhere to what is real” skriver Wallace Stevens i The Necessary Angel: Essays on Reality and the Imagination från 1951. Hur ska vi, om detta påstående stämmer, kunna låta oss gå in i fiktionen, där de filosofiska frågorna finns att brottas med, om vi redan låst oss vid snabba och därmed verklighetsfrånvända sanningar om hur vi ska leva våra liv? Hur ska vi kunna se vad våra ögon framkallar om vår förklaringsmodell är för snäv? 

Fabricerat, fake, verklighet, sanning, för att förstå vad som är fiktion behöver vi se vad som för oss är verkligt. Där och då kan vi på riktigt börja berätta vad vi ser. Kanske ska vi varken fördöma sanningen eller lögnen, föredra verklighet framför det fabricerade eller tvärt om, kanske ska vi helt sluta använda koncepten som vansklig moralisk kompass, utan istället nöja oss med att öva oss på att se deras skillnad och betydelse? Vad betyder sanning för sanningssägaren och vems verklighet befinner vi oss i just för tillfället? Ser Woolf världen från samma vinkel som jag och betyder hennes ord samma som mina? När har sanningen stagnerat till en lögn? Och när innehåller fiktionen en sanning? Vad är det egentligen som jag ser?